Det här berättar om en dokumentfilm om Sveriges nationalsångskrivare. Koll på fakta: det nationalsång jag syftar är inte ”Money, money, money”, ” Öppna landskap”, ”Du gamla, du fria” eller någon nyare utan ”Sång till friheten”, ofta också känt som ”Du är det finaste jag vet”.

Kompositionen är av kubansk ursprung men texten är av Björn Afzelius. Afzelius var inte någon märkvärdig kompositör men text kunde han skriva utmärkt i nationalskaldesklass. I Finland och i samma åldersgrupp kunde Juice Leskinen vara den bästa jämförelsen.

Innan jag såg denna dokumentär visste jag ganska mycket om ämnet men överraskades hur mycket mera jag lärde. Jag kände till Hoola Bandoola band, dess historik och Mikael Wiehe som var den andra bärande musiker i bandet. Och även om musikrörelsens historia. Googla även t.ex. Thomas Wiehe, Mikaels lillebror, så blir du säkert överraskat av en verklig musikalisk skattekista.

Dokumentärens störste överraskning för mig var att Afzelius hade gjort också texten eller snarare sagt översatt Danmarks och kanske även Norges inofficiella nationalsång, Tusen bitar, som hade givit namn åt filmen.

Jag hade säkert hört låten förut men jag brukar inte uppmärksamma enkla melodier om inte texten slår genast. Men genom dokumenten och närmare bekantskap med personligheten av Afzelius blev namnet förklarat och texten slog på överdrift. Ja kunde påstå att ha haft värre moderrelation än Afzelius men annorlunda så jag nämner saken bara för att ni kunde ana hur mycket filmen imponerade mig.

Dokumentfilmen Tusen bitar kan tittas i Finland från YLE areena ändå tills decembers slut. Dess längd är 1 h 39 min men åtminstone jag tyckte den tiden var väl spänt.